Idag tog Jun med oss på lite sightseeing söder ut på ön. Vi började med ett stopp på Punalu'u och köpte sweet bread, vilket är precis vad det låter som; sött bröd. Det fanns tre olika smaker: original, guava och taro, i färgerna vitt, knallrosa och lavendellila. Jun valde ett rosa och ett lila, färgglatt och snyggt och rosa, ie guava, var lätt godast! Jag och Jonna fick oss även varsin, inte allt för blaskig, kopp kaffe, gött!
Nästa stopp var öns och faktiskt hela USA:s sydligaste spets. Klippor rätt ner i havet med vågorna dundrande in, inte direkt badvänligt.
Så för att få kyla av oss gav vi oss iväg på en off road tur för att nå Green Sand Beach. Enligt Jun var det knappt off road, men det är iallafall den skumpigaste "väg" jag åkt. Bitvis klättrade vi upp och ner för vassa lavaklippor och körde över röda sanddyner som förvandlas till ett ödesdigert lerhav när det regnar. Men det fanns ju vägar, eller ah spår där många bilar kört, så helt off road var det väl inte.
Någon halvtimma senare rullade vi över sista krönet och kunde parkera uppe på bergskanten. Sedan var det bara en liten promenad ner till viken där en skimrande grön strand bredde ut sig. Perfekt för lite sol och bad!
Med bilen fylld med rött damm och rumpan en aning öm kom vi tillslut tillbaka upp på asfalt och kunde cruisa vidare längs kusten i betydligt högre hastighet. Ganska snabbt kom vi till Punalu'u och gjorde ett kort stopp vid en alldeles kolsvart lavastrand. Där fick vi även se en hel drös med sköldpaddor ligga och slappa. De låg så stilla att man började undra ifall det kanske inte var små statyer för att lura turister. Men en vaknade plötsligt och började röra lite på sig, så åtminstone en var iallafall verklig!
För att maxa vår sightseeingdag avslutade vi i vulkanparken här på ön. Där finns en av världens mest aktiva vulkaner; Kīlauea. Den har ett pågående utbrott just nu, inte mycket att oroa sig för dock. Utbrottet har pågått sedan januari 1983 och lite då och då bubblar lavan upp ur kratern och rinner ut. Lugnt alltså..
Just nu kan man inte se någon lava någonstans, om man inte flyger rakt över, det syns bara rök ur den enorma kratern på dagen. På natten däremot syns ett starkt rött sken, the lawa glow! Jun berättade däremot att så sent som i höstas steg lavan upp och gick att se ifrån där vi var.
Med kanske världens mest aktiva vulkan under fötterna kände man sig faktiskt inte så tuff, även om det samtidigt var så himla coolt! Vi frågade Jun hur mycket förvaring man brukar få före ett utbrott (försökte låta så lugn och nonchalant som möjligt, vet ej om han genomskådade oss..) Men det ska vara lugnt, dessutom brukar Kīlauea tydligen inte explodera ut lava, utan den bara stiger och så blir det långsamma lawa flows. Så vi ska nog hinna undan!
